"som långsamt slutar älska sig själv och istället börjar älska honom"
Så är man där igen. Hjärtesorgen. Konstant gnagande ångest i kroppen.
Han är och ger mig inte det jag vill ha - men ändå vill jag ha honom. Varför måste det vara på så vis? Vad är grejen? I och för sig ska jag vara glad över att min tidigare relation inte var destruktiv på något plan och att jag äntligen kunde nöja mig med en genomsnäll, odramatisk människa vid min sida som aldrig tryckte på mina knappar. Men nu är man där igen, i det där träsket där man sänker sin tolerans för vad man egentligen tycker är okej för man känner så mycket och vill så mycket. Man blir så liten. Jag vill se mig själv som väldigt okomplicerad och enkel men så fort jag träffar människor som förmodligen är lika ärrade som jag så blir det något typ av spel, test, vem som först visar sig sårbar eller vem som kan hitta mest fel på den andra för att känna sig lite bättre själv. Så är man en psyko bitch som ska plåga sig själv mer än nödvändigt också. När man är sådär vidrigt sjukligt svartsjuk så ska man självklart följa upp och ha koll på saker som förstör en ännu mer. Fy fan vad jag hatar det. Det är nog den värsta delen faktiskt. Jag klarar inte ens tanken av att han ska se åt en annan kvinnas håll, det liksom vrider sig i magen på mig.
Jag är och kommer alltid vara en människa som går på känsla. Och jag ska ha cred för att jag vågar känna fast det ibland bara gör ont till slut. Men jag måste också förstå att det inte alltid är det bästa att följa hjärta således man inte vill resultera i en liten, osäker individ som tappat greppet om sin egna värdighet. Som långsamt slutar älska sig själv och istället börjar älska honom. För jag älskar honom. Men jag vägrar glömma bort att älska mig själv igen.
Kommentarer
Trackback
