sofiaobergs

Allt oftare kommer jag på mig själv att reflektera om min framtid. En sådan typ av reflektion som egentligen mestadels gör ens kropp tung av ångest. En sådan typ av reflektion som gör att man gärna tar en extra kaka till kaffet istället för att köra ett aerobic-pass på gymmet. Jag vill gärna tro att jag är den typ av människa som lättsamt tar mig genom livet med inställningen av att allt löser sig. Att jag är en människa som tror sig, eller kanske inbillar sig om att leva ett problemfritt liv. Och i många fall är jag nog placerad i det fack som jag tror mig vara placerad i. Men allt oftare kommer jag på mig själv att vara den där som tänker för mycket. Den där jäveln som tar en extra kaka till kaffet och tänker  ”Vad ska det bli av mig?”

Idag var en sådan morgon.  En stressfri sovmorgons-morgon, framför efter tio med en stor frukost och två koppar kaffe.  Dock är det just de mornarna som man inte behöver kasta sig ut genom dörren för att man snoozat alldeles för länge, som har mest potential till att bli mornar när man tänker för mycket. På efter tio var författare Camilla Läckberg på besök. Något som fick mig att återigen trivla kring journalistiken. Är det bara är något jag fått för mig att brinna för och vilja satsa på, men att det aldrig kommer bli mer än så? Kommer det bara bli ett för-mycket-snack-för-lite-verkstad-fenomen? Jag har fått lite för mycket av pappas bekväm-gener som gör att jag inte pallar att kämpa för något jag vill. Herre gud, hur mycket jävlaranamma behöver man inte för att lyckas inom journalistbranchen liksom? Haha, så komiskt sorgligt. Jag är fucking Ferdinand, som trivs bra här. Och på samma gång är jag de stackars matadorerna, som ivrigt och förtvivlande river av sig håret när de iaktar en sådan looser. En gestalt som har så mycket inom sig, men saknar drivet för att låta det blomma ut.